Min Tro
av Pål Bergström kl. den 9 mars 2011 kl. 11:03
Kunde jag tro
så skulle jag tro på att "vi"
är ute i samma ärende.
Att "vi" vill en gemenskap och att vi var beredda
att arbeta för en större gemenskap,
som inte var inriktad på att stjäla
lura och blåsa vår granne...
Kunde jag tro, så skulle jag tro på
"Kärleken" och försöka se den som det
undermedel alla vill att den ska vara.
Jag skulle vilja tro att vi delade och gav
till alla lika och att de som idag är utan
fick vad han, hon, behöver i morgon.
Kunde jag tro, så skulle jag vilja tro på en värld
som inte roffar åt sig på sin nästas bekostnad.
Att utdelningar i bolagen var allas,
att konkurrens var ett sätt att hitta bästa lösning
för alla, och inte bara för aktieägare, styrelser,
ledningsgrupper, eller enbart den enskilde.
Jag skulle vilja tro;
att arbete, vare sig man är direktör, postarbetare
lärare eller kassabiträde värderades utifrån
investerad tid.
Inte utifrån att direktören inte kan göra ett bra jobb
om han inte blir miljonär.
Städerskan ska ha samma ansvar, lön för mödan
som direktören i en värdehierarki.
Öskar att städerskans barn hade samma förutsättningar
som direktörens.
Att allas barn var allas ansvar.
Att åtta timmar var åtta timmar liv
som vi gav för oss i en gemenskap
och inte för att skilja ut varandra
från varandra.
Då skulle jag också vilja tro att:
"Det klasslösa samhället"
inte bara var en metafor bland andra
som "himmelen" och "paradiset",
´"utopia."
Jag skulle vilja tro
att det inte enbart var missbrukade ord.
Om jag hade en tro
så önskar jag att den omfattade lokalsamhällets
idé om närhet och åldersöverskridande umgänge
generationer emellan.
Att vi inte satt fast i kategorier som vi gör idag.
Att åldrar var underordnade en större gemenskap.
Om jag hade en tro så skulle jag vilja tro på delat ansvar.
Att vår lust att försöka vara moraliska, ansvarsfulla,
vara starkare än lusten att utnyttja
slå mynt av, bedra.
Att räntorna inte var en inkomstkälla för några enskilda
utan en resurs att dela: för alla lika.
Att alla hade råd att äta
dricka, gå i skolan, dela kunskaper.
Lära oss hur vi tar hand om den här planeten.
Jag skulle vilja tro på att haven är okay
och att vi kan fixa klimatet,
så att nästkommande generationer kan vandra
på ungefär samma ytor som vi har idag.
Jag skulle vilja tro
att det inte blir några fler härdsmältor
Och att det finns hopp om att medicinen
(läkemedelsbolagen) för sin forskning
inte skulle behöva sina patent.
Att vi kunde fördela slantarna bättre.
Att det som vi nu tar tullar för
var gemensamma överenskommelser
vi verkligen var överens om i en gemensam fördelning.
Jag skulle vilja tro att det finns en värld
som inte ser ner på våra olika religioner,
föreställningar om hur det hela började en gång,
hur vi kom till på den här planeten
och började forma den så kallade "mänskligheten".
Att våra olikheter i fråga om färg, sexuell läggning,
etnisk tillhörighet, härkomst
var oväsentligheter, som vi inte mödade oss att bråka om.
Jag skulle vilja tro på en värld
som var just en enda stor överenskommelse.
Där kompromisser och lagar var onödiga
för att vi inte bar oss dumt åt.
Men den tron har jag inte
Jag har ingen tro.
Jo, möjligen - Att detta är naiva önskningar
bortom vår förmåga.
Att vårt medvetande förändras långsamt
Och att varje generation måste pröva sig
på nytt och att jag envist måste fortsätta
prata för det...
– För livet!
Men det är så mycket som hindrar mig,
som fyller mitt huvud, skit
som jag inte begärt ska vara där.
Rädslorna styr alltför mycket i vår värld,
på alltför många plan,
både i oss som enskilda och mellan oss, som kollektiv.
Unga flickor som har tappat aptiten på livet innan de nått 16.
Självmordsförsök, skönhetskrav, anorexi, bulimi, piercning,
tatueringar, stjärnor i tidningar, på TV, nätet.
Unga pojkar som drunknar i datorer och inte vill hitta ut igen.
Unga föräldrar som är vilsna och ofta,
inte har någon att prata med.
Mammor tar ut skilsmässa och ber pappan bära sig åt som
om inget hänt och barnen: barnen får sitta emellan,
emellan skola, kompisar, utbildning, föräldrakonflikter,
medial förförelse, proffsdrömmar och att bli rik,
och utsikten att inte hitta jobb, få pension och en
tryggad ålderdom.
Och dessa vuxna som säger, "köp våra spel, spela våra kort
låt oss tjäna på din lust att drömma.
Låt oss stjäla din tid, din själ, låt oss ta ditt liv.
Låt oss visa dig hur du kan förlora dig i en dator".
Och sen klagar på dem, för att de inte gör något vettigt.
"Modet" är styrande!
Och det är inte barnen som månglar på sig det själva,
hur de ska handla, det är media, reklam, idoler
och frånvarande föräldrar, vilsna föräldrar,
föräldrar som mår psykiskt dåligt och själva behöver hjälp.
Pappor som inte är sig vuxna att ta ansvar, som går upp i arbete,
som flyr fältet, förlorar sin värld, sin makt och reagerar aggressivt,
eller i tystnad drunknar i krogsvängen, sport, nya brudar.
Mammor som inte orkar ta striden,
som är slut efter jobbet, handlandet, tvätten
tjatandet: som ger upp och låter barnen fastna
framför skärmen, för att få lugn och ro för sig själva en stund,
med TV såpor och drömmar om en bättre tid
och en man som är en annan än den hon slängde ut.
En annan än han som gör av med sina pengar på
öl, vin, sprit, droger, tips och hästar, nya bilar för att de finns
och resor till en playa, där drinkarna är billigare och fler än här.
Den nya utslagningen av arbetssökande som inte har några val!
Som tvingas konsumera tid med att söka jobb de inte kan få,
för att inte stämplas som arbetsskygga
och bli socialfall - utan levebröd!
Att vi tvingas bort från våra hemorter
och lämnar åldringarna kvar,
att i ensamhet titta ut genom fönstret och vänta
på besök som kanske inte kan bli av
för att pengar till biljetten dit saknas.
Det är så mycket som hindrar mig
att tro att vi skulle vilja ändra kurs.
Så många olika flyktvägar som är öppna.
Så många livslögnsteorier som lockar
så många självhjälpsteorier om:
hur vi ska sälja oss och visa att vi
- som enskilda, unika, suveräna - är bättre än andra,
så många galna konsulter som vill ha dina pengar
för skit och tomt prat,
som de övat framför spegeln, så mycket egoism
narcissism, fåfänga, psykopati,
så mycket onödigt dumt, som vi är intrasslade i.
Piller! Piller för att orka komma ur sängen, orka dagen,
orka med sig själv,
kunna koppla av, sova, hålla hälsan, potensen,
lusten att se världen och det som verkligt är...
Det är så många hinder
som gör att jag inte tror att vår demokrati
ska kunna bli bättre, fördjupas
och därigenom lägga en grund
för en mer "mänsklig värld".
Så jag har ingen vidare tro
Som jag kan vila i.
Det bor en rastlöshet i mig som jag vill stilla .
En nyfikenhet som söker svar, lösningar
Avmystifieringar som kan leda till svar på oklarheter.
Men att vi skulle kunna hitta en gemensam värdegrund
det tvivlar jag på.
Nej Jag utgår ifrån att varelsen "människa" är
i sitt mörkande av vad sant kan vara
-inte för att rädda sin själ- utan sig själv,
inte är intresserad av att se längre än vad näsan räcker
om det krisar på hemmaplan.
Och det är ett hinder och lägger en grund
för att globaliseringen inte ska kunna
mynna ut i "en gemenskap".
Jag har ingen tro,
men söker komma igenom detta liv
med hälsan någotsånär i behåll.
- Så länge det nu varar.
Än så länge pågår mitt liv
och jag kan
njuta av barns skratt, deras spontana livslust.
Jag kan njuta av vacker musik,
det vackra i naturen, stjärnhimlen
och att vi gör framsteg på många områden.
Jag kan njuta av möten, av en blick på bussen
ett vackert ansikte, snöns ljuddämpande matta.
Jag kan njuta min härvaro.
Men jag kan inte göra det på bekostnad av min klarsyn.
Jag vill inte ha smutsiga glasögon som döljer vad "verkligt" är.
Väl medveten om att klarsyn lätt förväxlas med cynism,
så kan jag, det till trots, inte avstå tolkandet av det som jag möter och hör.
Vad står orden för, på vilken våg vägs de, innan de halkar ur våra munnar?
Vad är innehållet i "min ledstjärna", "min tro"?
Bokstav till bokstav bildar ord, bildar meningar,
bildar symbolvärden.
Som innehåller vad? – Jag kan förföras av en vacker text, bländas av dess form,
rytm, strävan.
Men jag måste också undra över undertexten,
det egentliga innehållet.
Yta är en sak, det den döljer, visar, en annan.
Att tolka symbolvärdet i sin helhet ett tredje.
Ofta förförs vi av ytans skönhet och nöjer oss för stunden
- som vid förälskelser och dylikt..
Vi hör melodin alltför ofta, lallar med och får den i huvet
och det fastän vi inte vill ha den där.
Och rätt som det är så går vi och gnolar på saker som vi inte, egentligen, gillar.
Vi fylls av fördomar utan att vi märker dess förödande kraft..
Vi kan försöka se igenom ytan, demaskera teaterns innehåll som vår vardag består av,
lära oss utnyttja den makt våra val ifråga om inköp av mat,
prylar och kultur erbjuder oss.
- Och visst! - Om vi gemensamt verkligen gjorde det så kanske vi kunde tygla de värsta avarterna
av förödande exploatering.
Vi som bor här i konsumismens högborg har en makt att avstå köp vi inte moraliskt kan försvara.
Som jag ser det så struntar vi i det alltför ofta.
Och vi gör det av bekvämlighet, brist av tid, kunskap, ambition.
Det är idag en brist yttring som vår planet inte har råd med.
- Jodå! Jag är glad för ekologisk mat och att bilarna blir mer "miljövänliga".
Att vi börjat ta en del rapporter från forskare på allvar.
Att vi nu alltmer tittar på konsekvenserna av vårt handlande. – Som i Aten!
De insåg att bilarna förstörde de gamla monumenten och förstörde luften.
Man förbjöd vissa registreringsskyltar vissa veckor.
Nu har invånarna två i stället för en bil, så de kan fortsätta som vanligt.
– Men med baksidan att det står en massa parkerade "vilande" bilar
och täpper till lite överallt.
En fara för inte bara cyklister, fotgängare osv. utan också för bilisterna själva.
Vi är paradoxala vi människor. Har lust till ett och säger ett annat och gör ett tredje.
Vi är "bara" människor.
Och som sådana långtifrån fullkomliga.
Snarare absurda - och sedda med humor- skrattretande
sorgliga, i vår litenhet
- Som vore vi enbart bakterier på en ostsmörgås i ett okänt kök på ett frukostbord
någonstans i galaxen,
ursäktade av evigheten. "Gud".
"Förlåt dem ty de veta icke vad de göra."
Dialoger, medvetandegörandeprocesser,
styrs tyvärr, för ofta, av rädslan, snarare än av upptäckarlusten.
Den kära leken för klarare syn...Fortsätter
Pål Bergstöm
